Forsränning i Vindelälven
Efter kanotäventyret i Nätraån fortsätter de blöta äventyren till forsränning i Vindelälven.
Och idag var inte Niclaz med utan Jenny en annan lärare. =)
Var en lång bilresa upp men jag sov nog mesta delen av resan.
När vi kom fram till Ekorrsele blev vi riktigt trevligt bemötta. Vi satte oss ute vid deras lägereld och blev bjudna på te/kaffe. Var riktigt mysigt och sitta där framför elden och tre stycken från forsknäckarna som företaget heter berätta lite historia om dom och hur dom starta verksamheten.
Tro mig de var verkligen imponerande historier och jag lyssnade intresserat.
”Forsknäckarna är ett av de äldsta Forsränningsföretagen i Sverige. Grundaren Lennart var i USA på 80-talet och blev så imponerad av forsränningen där så han köpte med sig en båt hem för att fara på forsarna hemma i Vindeln. Idag har Forsknäckarna en imponerande konferensanläggning vid Ekorrselet i form av en egen liten by med vikingainspirerade timmerlånghus. Det största är nästan 40 meter långt. På anläggning kan man förutom forsränning tävla i höghöjdsbanan högt upp i träden, gunga i jättegunga från en ställning över 15 m upp i luften och mycket mer.”
Timmerkåtans stomme har min pappa timrat för många år sen faktiskt. Så det var ju som lite kul att han hade lämnat spår efter sig där.
Efter en lång och trevlig pratstund och information så fick vi gå och ta på oss våtdräkterna. Det var ett helt projekt att få på sig den där jävla dräkten kan jag säga!
Sen var de lite mer genomgång och sen åkte vi en liten bit med bil dit vi skulle börja paddla i forsarna.
John och Ola satt längs fram i gummibåten. Jag och Maria satt bak och Linnea längs fram i mitten. Vi började med att padda ut till en liten ö där vi gick i land och kunde titta på hur forsen såg ut och förstå lite i hur man läser vågorna och vilken väg som är den säkraste för att ta oss igenom forsen på bästa sätt utan att fastna.
När jag stod där och titta på forsen så hade jag bara stora ögon jag hörde knappt vad som sades. Jag tänkte bara OH LORD!! Ska jag verkligen utsätta mig för detta.
Jag var helt förtvivlad och kände hur jag blev yr av illamående obehag, klump i magen.
Jag kan erkänna helt och hållet ja jag var nog lite rädd för hur detta skulle gå.
Och det var ändå inte den största forsen. I forsränning delas forsarna upp i olika klasser klass 1-5. Klass 1 simpel, klass 5 extrem.
Denna fors vi skulle igenom nu var en klass 4 om jag inte minns helt fel.
Mina föräldrar har alltid skrämt mig för hur farligt vattnet är när jag var liten och hur kraftfullt det är osv osv.. Inte så bra att de satt i nu kände jag.
Men dom är ju som alla föräldrar oroliga och kanske en aningen överbeskyddande, iaf mamma.
Så satte vi oss i gummibåten igen och ledaren i vår båt(vad hon nu hette) sa att vi skulle doppa våra huvuden i de 7-gradiga kalla vattnet för att vänja våra kroppar vid kylan för nu skulle vi minsann bli blöta. Går inte att undvika!
Så vi böjde oss bakåt och doppa huvet i vattnet och kände hur vattnet från håret rann ner längst ryggraden. Huvva!!!
Så började vi paddla framåt marsch mot forsen. Hjärtat slog nog extra slag nu och jag var så jävla peppad! Nu skulle vi in i de stora forsvalserna och absolut INTE välta.
Jag hörde hur vi kom närmare och närmare bruset och så till sist möttes vi av en stor våg som slukade över alla oss och vi paddla och paddla.
Hon där bak skrek på oss så jag trodde hon skulle bli hes. ” PADDLA DÅ!! PADDLA PADDLA!”
Jag paddla ju för kung och fosterland och kunde inte ta i nå mer än de jag gjorde tyckte jag.
Vi fastnade för ett kortare ögonblick i en sk forsvals. Och de är ju där de är risk för att man tippar med båten om man inte lyckas paddla sig över valsen.
Vi paddla och paddla allihopa för all får kraft och de kändes som att vi inte rubbades ur fläcken med så tillsist så kom vi loss och vi for vidare med vattnets krafter. Redan nu hade jag mjölksyra i armarna.
Men paddla på för jag var rädd att vi annars kanske skulle fastna igen och tippa denna gång.
Var nog också lite rädd för den helt galet vrålande bruden där bak.
Som hade varnat att usla slöa paddlare får ett slag med paddeln över skallen (vi hade ju iofs hjälmar på oss men ändå)
Deras taktik för att få oss peppade och paddla hårdare var just de. Och att kanske möjligtvis förelämpa oss lite för att få ut ilskan till å paddla. Haha ganska kul när jag tänker på det. Men jag fick som tur ingen paddel i skallen.
Vi var förbi den aggressivare delen av forsen och vi kunde pusta ut lite granna, och paddla lite lugnare. Så paddla vi i land och gick en bit längst forsens kant.
Så stanna vi upp och våra ledare prata lite om forssimmning.
En av dom simmade ut mot forsen och åkte sedan på rygg ner till där vi hade ”parkerat” våra gummibåtar. Japp näste man på prov då?
Dom flesta såg skeptisk ut, men Ola tog insiativet i gruppen att simma ut.
När ledaren sen blåste i visselpipan var de dags att vända på sig och bara åka med strömmen.
Jag var MYCKET tvekande.
Jenny pusha på mig bra och jag tänkte att gör jag inte detta nu kommer jag aldrig att göra de och då kommer jag att ångra mig.
Så jag hoppa i vattnet och blötte ner mig.. Ohhh var varmt och skönt NOT!
Så simma jag utåt. Men jag tyckte jag kom nästan ingen stans bara längre och längre ner längst forsen.
Utan att ens lyssna på visselpipan så bestämde jag mig själv för att lägga mig på rygg och åka med i forsen. Vilket inte var så populärt.
Men det sket jag i då. Jag vart typ i chock eller nåt.
Jävligt förskräckt och frusen i alla fall. Jag andades inte normalt och var så smart och öppna käften för att ta in ett djupt andratag.
Med tog istället in massa vatten in i lungorna och fick en rejäl kallsup.
Försökte hosta upp de men de blev ännu värre för vågorna var så stor och många så jag fick bara mer och mer vatten i lungorna. Bestämde mig för att hålla ut sekunderarna som var kvar innan jag var förbli värsta forsvalsarna. När jag kom förbi dom så kippa jag efter andan och hosta och de lät säker som att jag skulle avlida på plats om nån hörde mig. :P Jag tänkte nu dör jag, är ju så obehagligt med vatten i lungorna man får ju panik!.
Men så vart jag förbannad och tänkte att ingen har väll dött av en kallsup:P haha Så jag tog i och hosta så jag spydde upp allt vatten. Så var de lugnt igen. Jag flöt längst strömmen huttrandes och en aningens skärrad över vad jag just frivilliga gått med på att uppleva.
Och så börja jag dovt höra en visselpipa. Hjärnan var som nedfryst för jag fatta typ inte vad de handla om. Men så titta jag upp och får se den andra ledaren stå på klippkanten och dirigera riktning vart jag skulle simma.
Och då tillslut koppla det. Stelfrusen simma jag utåt så jag inte skulle höra illa mig på stenarna och sen in mot land där mina klasskompisar stod och ropa och peppa mig.
Haha jag minns verkligen hur stelt det var. Våtdräkten och så kylan från vattnet. Minns att när dom tog emot mig där vid land så sa jag bara. Å herregud å herregud, de var de värst jag varit med om .. om och om igen.
Jag snacka en aningen flummit precis som om man var full och dåsig. Vet inte de kanske var lite chocktillstånd blandat med utmattning där.
Sen såg vi Jenny komma med forsen och ha samma uttryck i ansiktet. Var rätt kul.=) Och så kom Björn och Maria fast på landväg som inte var så sugna på att bada.
Jag är grymt stolt över att jag gjorde detta för annars hade jag ångrat mig. Men jag fattar inte hur jag våga för de är så mot mina principer och simma ut mot en stor fors i 7-gradit vatten liksom. :P
Jag han tänkte en hel del under den vild forsfärden. Typ dödstankar och sånt skit. Konstigt egentligen för vi var ju så säkra vi bara kunde bli. Flytväst och allting. Men ja vad kan jag säga. Är ju som inte varje dag jag badar genom forsvalser slutet av september. Inte mitt stora huvudintresse precis.
Hög på adrenalinkickar så satte vi oss i båtarna igen och skulle knäcka nästa fors men som var lite lindrigare än den andra.
Man känner sig verkligen liten när man sitter där och ser hur en stor våg kommer mot en och man tänker NU, nu, NU och så blir man jävligt blöt och paddlar för sitt liv. Jag vet att de låter dramatiskt. Är ju inte precis så att vi riskerade våra liv där.
För hade det varit osäker hade dom aldrig utfört sånt med oss.
Men när man väl sitter där i båten så tänker man att man vill ju inte tippa för det är lika med kört… Fast det är de ju givetvis Inte.
Man flyter ju i land någonstans förr eller senare. Om man inte fastnar i en sk forsvals. Men oftast spottas man ut av den tillslut. Och så finns det ju ett knep om man inte gör de.
Och de är att krypa ihop till en boll så ska man tydligen spottas ut.
Men de slapp vi erfara i denna fors också. Det gick jävligt bra.
Även om de kändes som att jag inte bidrog med lika mycket kraft som tidigare. När vi kom fram vänta den välkomnande, varma, underbara, HELT himmelskt sköna bastun. Som vi alla satte oss i och prata om våran otroligt häftiga och läskiga färd.
Sen efter vi bytt om så gick vi upp till kåtan där en jätte god middag väntade. Vi samtalade och skratta. Var riktigt trevligt och hon som skrek och var galen var mycket mildare och trevligare nu. Hehe
Men dom berätta ju senare att dom måste vara så där hårda för att få folk att fatta allvaret att paddla för varenda liten kraft gör skillnad.
Jag är jättenöjd med dagen vi var där. Jag tror det var nyttigt att ha fått känna på hur kraftfullt vattnet är. Inte för att jag har tvivlat på de tidigare, men kan vara bra å ha fått erfara det på riktigt också. Fattar bara inte hur isvaken ska kännas sen. Det vill jag inte tänka på just nu.
Orolig, blöt, kall, brainfreeze, chock, adrenalin, nära döden upplevelse, mjölksyra, utmattning, peppad, galen är några utav sakerna jag fått känna under dagen. Men i efterhand fan underbart!
Jag skulle kunna göra det igen. LÄTT!
Tack forsknäckarna för att ha gett mig ett minne för livet=)
Inte vi men så här kan det se ut.
Kanotsafari i Nätraån
Efter lång väntan.. så lång väntan. Jag har varit mycket upptagen/slö på senaste tiden med bloggskrivandet. Skärpning för min del!!
Så vart var vi nu då..? Jo Kanotsafari i Nätraån.
När vi kom fram till ån där vi skulle börja så åt vi lunch har jag för mig och Niclaz prata i vanlig ordning.
Sen var det bara jag välja en kanadensare och en partner och sätta igång och paddla.
Och för en gångs skull tänkte jag att nu skulle jag låta någon annan vara min partner här för det har ju som alltid varit jag och Linnea.
Inget fel i de! Men man måste ju våga släppa in någon annan och lära sig samarbeta med.
John var frivillig och så fick det bli. Jag satt fram och paddla och John satt bak och styrde.
Var riktigt trevligt och snirkla runt där längst alla hinder som kunde dyka upp runt nästa hörn.
Men jag vill minnas att jag svor och var arg också och sa någonting om att jag skulle skriva ett brev till länsstyrelsen och klaga över att dom måste röja upp kring ån för det var ju träd och diverse som jag tyckte var i vägen hela tiden.
Men samtidigt kanske de skulle bli ganska långtråkigt och enformigt om ån var helt fri från hinder. För här gällde det verkligen och samarbeta. ”sten höger,..stock vänster” Fick jag då hojta till John så han visste hur han skulle styra. Jag tyckte vi hade mycket bra samarbete! Men för att avancera de lite så föreslog John att jag skulle säga höger och vänster fast på swahili (John har ju bott i Tanzania så just därför) Så då lärde han mig att höger sa man kulia och vänster kushoto. Var lite förvirrande i början för jag blandade ihop kulia och kushoto. Så om jag skrek kulia och menade vänster så blev det ju helt fel för då trodde John såklart att hindret var på höger sida efter som jag ropa de på swahili. Kunde bli lite problematiskt där ett tag men jag lärde mig sedan. Sen tror jag att jag hitta på ett eget ord för Kushoto . Men det är en annan historia.
Vi kom sedan till en stuga som heter Erikstorp där vi skulle övernatta. Packa upp och käka lite middag. Sen gjorde vi upp en härlig eld som vi satt runt hela kvällen.
Jag och John kom på den suveräna affärsiden som bara spåra ut mer och mer. Jag skratta så jag fick ont i magen alltså! John är verkligen en sån person som lockar fram min sjuka humor och fantasi så de kan spåra all världens väg. Tänker inte gå in på det nu. Men affärsiden tror jag kanske kan vara bra. Även om Ola var en aning skeptisk, men det är han ju i och för sig till alla våra galna upptåg och idéer vi har.
Sen dom oseriösa roliga detaljerna vi skena iväg på hur de skulle kunna vara och bli kan man ju skippa.
Sen gick jag och John in i stugan som nu hade blivit varm vi låg där och prata om allt möjligt!
och kom mycket in på spöken och andra ockulta ting, de var riktigt mysigt och ligga å prata om där i mörkret. Sen börja han jaga upp mig med att han tyckte det såg ut som att någon stod vid fönstret och kika in. Men jag var helt hundra på att de var ett träd. Men bara för att han sa så där så såg det allt med ut som en gestalt som stod där. Så när Björn kom in för att hämta någonting så fick han lysa där ute med ficklampa så att vi kunde försäkra oss om att de var bara ett träd. Och det var de.
Sen senare började som andra komma in i stugan för å göra kvällen. Förutom Ola som fick för sig för å vara lite mer ”hardcore” än alla andra och sova ute vid elden istället för i stugan. Och John som är så omtänksam och snäll joina Ola och sov där ute också. ”Ja men jag kan ju inte lämna Ola där ute själv” Haha som att han skulle va ett litet barn:P Tyckte de lät så kul för han behövde ju knappast göra de.
Jag sov riktigt gott den natten, verkligen skillnad från att sova i stuga och tält.
Efter vi hade gjort frukost så begav vi oss vidare med våra kanadensare och den här gången satt jag ban och styrde. Men jag tyckte de var tråkigare. Men vi paddla på i alla fall. Sen skulle vi stanna till på lunch i Mellanstugan. Vi kom fram dit och skulle paddla in till strandkanten men någonting hände…?
En björk hade blåst över ån och vi fastnade där mellan grenarna. Men jag och John hade ju tidigare tagit oss under de andra träder med halva skogen i håret så jag fick ingen panik över det. Men en liten detalj missade vi. Och den var att de var lite smått strömt där vi hade fastnat och pga de så tippade vi och åkte rakt i PLASK i den kalla ån. FYYY FAN!! Kallt och jävligt. Tack vara som vattentäta påsarna så klarade sig packningen med kläderna . Så det var upp på land och huttrandes ta på oss varma torra kläder.
Medans så tömde våra snälla klasskamrater vår kanot och satte igång spritköken. Sen åt jag en välförtjänt god lunch. Solen sken, jag var mätt torr och varm igen. Men nåt saknades… En snus!
Glatt tog jag upp snusdosan och när jag öppna locket låg där tre dyngsura snuskuddar och flöt.
Jag blev helt förtvivlad, min värld rasade för en sekund. Jag kände hur mitt humör skulle åka ner i botten direkt. Det är hemskt att man verkligen har ett sånt här beroende. Tog upp en dyngsur snuskudde och tjöt ”min snus” Faaaan… Men som tur är så är jag ju inte den enda snusaren i klassen så fort kom jag på att jag kunde ju faktiskt tigga en av Björn. Åh vad Björn räddade min dag där! Tack Björn för de, du är guld! :) Sen packa vi ihop och fortsatte paddla och jag längs fram den här gången. Känner att jag trivs bäst at att sitta där och ha sikt och ropa om eventuella hinder.
Tog en kortare stopp igen och fika lite för å få mer krafter för att paddla fram till vårat mål.
Ola visade lite paddelteknik. Sen paddla vi inte så länge till så kom vi fram till där vår bil stod. Packa ihop och for hem till skolan igen.
Men det kunde ha varit mer vatten i ån för vi fick stundtals kliva ut och knuffa på. Men ingen kan ju styra vattendjupet. Tror att de hade varit bättre att paddla där på våren.
Det har varit riktigt mysigt och trevligt! Och lite spännande var det också när vi fick kliva över ett träd som hade blåst över hela ån och var för smalt för att åka under. För stå upp i en kanot är ju ingen man skulle rekommendera i vanliga fall men där hade vi inte så mycket val. Men det gick riktigt bra ändå.
Och blöt blev jag också och denna gång var det ju inte meningen:P
Paddla samanlagt 2,6 mil på 4 h 55 min.
4/5 toasters, Kanonkul ! (citerat av Benjamin)
http://picasaweb.google.se/niclaz.adolphsson/09092223KanotNatraanNaturguidernaHampnas#
Här är en länk till Niclaz bilder från dom här dagarna och även lite filmer som bla bevisar hur kass Niclaz är på att hålla reda på vem som är vem ^^
